falk

hejhej jag har bara prestationsångest som alla andra vanliga ungdomar men annars lever jag. Nej uscha, jag vill tillbaka till den tiden då jag tyckte skolan var helt okej. När man inte hade några problem och livet bara lekte. Då man var förbannad för att man inte fick stå i mål en halvlek och inte rädd som jag är nu. Jag är så jävla rädd för att göra bort mig, för att göra bort mitt lag. Den tiden när livet bara gled förbi utan att man behövde oroa sig för morgon dagen. Det är det enda jag gör nu, är nervös för allt. Känns som jag har en klump i magen och vill bara gråta så det sprutar tårar, men jag kan inte. Jag kan inte gråta, vet inte ens varför i skogen jag vill gråta?
men så är det väl ibland,
"Jag har sett livet från båda sidor nu,
från upp och ner och ändå ser jag bara livsillusioner
och nu minns jag jag förstår inte livet, inte det minsta."
Mitt liv är bäst egentligen, förutom mitt dåliga självförtroende på plan. Så har jag världens bästa kompisar. Som får mig att stå när jag vill falla och försvinna. Mina föräldrar är dom fräckaste man kan ha och mina grannar är grymma rakt igenom. En nackdel som gör mig lite halvdeppig är väl att mitt andra "hem" Junsele ligger 100 mil ifrån mig. Och där finns dom mest underbara människorna jag vet. Fattar inte hur ni kunde placeras hundra mil ifrån mig. Men så är det ibland. Mitt i allt mitt negativa skrivande så tror jag ändå att allt som händer sker av en anledning. Så, detta kanske var meningen. Men ändå känns det så onödigt. Jag tror på ödet, ödet ville ha det såhär. låt det så va :)
Skolan knäcker mig också för den delen, det är nog den som får fram emot i mig.

ge mig sommar nu vafan.

- Har sett allt från båda sidor nu