falk

Tiden är min enda fiende. Allas våran fiende egentligen!
Imorgon må vara en gåta, men jag vet att jag har prov. Varför har jag inte pluggat? VARFÖR. Den frågan kan man ställa sig själv många gånger. Fast på just den frågan så har jag faktiskt ett svar, jag orkar/vill inte. Skolan är tamefan det värsta jag varit med om i mitt liv. Jag har varit med om värre saker, men utan att tänka på loven, rasterna och folket. Så är skolan lika mycket värd som en litet söndertrasslat löv, om nu inte lövet till och med är mer värt.
Skoltrött?
Nej, lilla hjärtat. Vad får du det ifrån? -.-

Två tv program jag följer dödligt har jag tittat på ikväll och jag grina lika mycket på båda avsnitten. Sinnes gubbar vad jag är blödig. Haha! Det var dessutom säsongsavslutning för true blood ikväll. What to do? What to do? Det börjar inte förns efter nyår igen! Det är en vink av panik. Men det är väl ändå inte hela världen, frågan är då vad jag ska sysselsätta mig med på onsdag kvällarna då jag kanske har prov eller något som jag inte vill plugga till. Finns ju ingen anledning längre! Dagens i-landsproblem. Jag vet.
Har en känsla av panik i kroppen. Vet inte varför, men jag vet att jag är grym på att få undermedvetna känslor när något kommer hända eller har hänt. Jag kan inte riktigt sätta tassen på vad de är som gnager än. Förutom panik så vill jag slänga ifrån mig lap topen och bara springa genom huset och sjunga coldplays viva la vida och bruce’s dancing in the dark och bara skita i all jävelskap. Typ som Ronjas vårskrik, fast jag tar ut det i falsksång och i risk för att klassas som tokig.
Bara av att skriva detta inlägget kan nog lätt få folk att höja på ögonbrynet och tänka ”shiet, bruden är faktiskt konstig” fast, har jag något i ögat? Nej. Och så mycket bryr jag mig.

Nu ska jag nog krypa till kojs och lämna tankarna och den smygande paniken åt sidan. Jag hatar denna känslan och de brukar inte sluta bra. Det skrämmande är att det är samma känsla som jag brukar ha när jag sitter vid världens bästa mormor och morfars köksbord och känner hur mycket jag älskar dom, kerstin, erica och alla mina goingar i Junsele. Och behöva känna att ”detta är mina sista två timmar kvar på stället jag älskar mest.. panik panik panik andas andas andas” Sen brukar ja få minnesluckor för att jag gråter så mycket och ångesten tagit över. NÄSTAN så känner jag nu. Bara nästan, bara för att jag tog upp det nu så känns det som botten inte är nära.
Har du läst hit så är du otrolig.
Jag älskar mitt liv.

Kerstin, vi är två själar som har blivit placerade i en och samma kropp.

- but that was when I ruled the world