moström, min moström.

yes, nu känner jag mig duktig och min argsinthet har lämnat mig med stegen jag sprang. Var ute och sprang precis efter det förra inlägget. Kändes jävligt bra efteråt och inte fullt så jobbigt under tiden, visserligen sprang jag inte långt men, kanske 3,5 km. Runt kom jag iaf! Lite halvstolt.

Jag hatar dig, jag hatar dig så konstant så jag bara vill gråta. Ändå hatar jag mig själv för att jag älskar dig. Som håkan hade sagt "jag älskar dig så mycket att jag hatar mig" och det stämmer så jävla bra. Det går inte en dag utan att jag undrar, utan att jag blir ledsen, arg eller glad för att jag lagt tid på att tänka på dig. Jag hatar dig.
ändå kan jag inte leva normalt utan dig. idiot. du är min bästa vän, min värsta fiende.
den avreaktionen behövde jag. Förlåt för att ni fick ta del av den.

Tack för att du finns i mitt liv erica!<3

Jag grinar varje gång jag hör Take me home med Nathan Barr & Lisbeth Scott. Så jävla fin låt, sök på spotify! :)

- take me home lord


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0